JAG ÄR REDO!

Idag är det som dan före dopparedan och jag tassar runt här hemma och snörvlar. Käkar Burana och försöker att inte göra mycket alls, för att spara på krafterna. Typiskt, ksulle jag vilja säga. Men med Pattes bror som först dukade under i förkylning och sedan Patte själv… Ja, då var det väl inte så konstigt. Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att förstå att jag låg i riskzonen.

Hur som, förkyld eller inte. Imorgon finns det inga begränsningar – jag är redo! Det är tjugonde augusti och premiär för löshundssläpp. Som jag väntat, längtat och räknat dagarna! Klämt på pejlen, startat igång pejlprogram bara för att dubbelkolla. Köpt nya underställ och andra kläder – igår kom mitt paket med Aclima- underställ och en läcker jacka i blått som jag inte kunde motstå. Jag har verkligen fastnat för märket, sedan ett par bekanta rekommenderade det åt mig. Funktionellt och sitter bra, sticks inte och fräsiga färger. Blir rätt svårt att motstå då… En tunn jacka i camomönster av märket Alaska har jag också slagit till på. Och skorna från Lundhags. Patte har kört med sina kängor ett år och han var så fruktansvärt nöjd, så jag bara måste satsa. Själv har jag väldigt svårt att hitta kängor och visst var det lite knepigt nu med. Dammodellen funkade inte alls, så det blev herrmodellen, men en storlek större än normalt. Då satt det som ett smäck. Imorgon ska de få första chansen att visa vad de går för! Nu lät jag som ett modelejon, som bara bryr sig om prylarna. Tvärtom. Jag har länge behövt förnya jaktgarderoben och jag bestämde mig för att nu jäklar var det dags.

Men det allra viktigaste är också i skick – Freya! Äntligen är hon fri från symptom och infektioner. Vilken lättnad det var i tisdags när veterinären ringde och berättade att kontrollprovet var helt rent. Som vi kämpat med antibiotika, svansbitning och annat elände under sommaren. Jag passade på att fråga om det är något ständigt återkommande. Veterinären berättade att Freya är så ung ännu, så man kan inte med säkerhet säga att det kommer i samband med varje löp ännu. Men det finns hundar som har problem med detta vid löp och då sätter man in antibiotika genast. Om hunden ska användas i avel, rekommenderades att låta tiken få valparna och sedan sterilisera. Just nu är jag bara glad att hon är frisk. Valpar har vi inte tänkt på annat än flyktigt. Det ska finnas köpare och jag vill gärna meritera henne nu först. Jag håller tummarna för att vi ska få en riktigt dunderbra säsong tillsammans!

Nu ska jag försöka att aktivt väcka liv i bloggandet igen – jag har mycket tankar som jag vill sätta pränt på. Hoppas du vill följa med! Har du några tips på hur du vill jag ska utveckla bloggen, vad jag kan skriva om eller så, så kommentera!

EN GÅNGEN VECKA

Livet bara rullar på – dag blir till natt blir till dag. Man hänger inte riktigt med, känns det som. Även om jag inte minns allt vad jag gjort den senaste veckan, så har det varit fullt upp. I fredags åkte Patte och jag i alla fall på abborrskiva till Lokan. Det var suveränt gott! Eftermiddagen övergick i kväll och avslutades med en spontan bastukväll. Tror klockan var efter fyra på morgonen när vi cyklade ikapp med tidningsutdelaren. Lördagen var en trött historia, åtminstone inledningsvis.

På kvällen for vi ut och åt middag på Bock’s med pappa & co. Det var nämligen så att han hade fyllt 50 år på fredagen och det firade vi. Själv åt jag urgoda ribs (igen!). Måste åka till Bock’s igen, jag skulle verkligen vilja testa på deras hamburgare också! Eftersom jag fortfarande var lite trött, ställde jag upp som chaufför. Klockan var väl strax före ett på natten då vi kom hem.

Söndagen blev ingen vilodag. Hundutställning stod på agendan. Vi hade lovat att ställa upp vid korvgrillningen, jag och Patte, så glatt pallrade vi oss iväg dit. Jag tycker det är rätt roligt att sälja korv, faktiskt. Alltid spännande att se hur många kalla korvar till hundarna man får sälja. Rex hade vi också med oss. Han fick vila i buren bakom korvståndet före och efter sin uppvisning.

Den här gången behövde Patte inte skämmas i ringen. Rex uppförde sig närapå exemplariskt. Ett hejdundrande framsteg, om man jämför med förra gången. Resutatet på Rex var väntat – EH (erittäin hyvä), ett andra pris alltså. Han har fått två EH nu, så det är väl bara att konstatera fakta. Freya kunde vi ju inte visa upp, då hon åt antibiotika ännu. Kuren tog slut igår kväll, så nästa vecka ska vi ta kontrollprov. Hoppas verkligen att det är rent nu! Det är ju snart premiär..! Resten av kvällen, den for i arbete med nejden och jaktklubbens styrelsemöte.

Idag publicerades mina artiklar som jag skrivit för Vasabladet. Jag har ju hoppat in som frilansskribent till deras temanummer med jakt och fiske. Det var nog spännande att bläddra genom tidningen och se sitt namn i tryck. Jag hoppas att intervjuoffren var lika nöjda som jag… Och så hoppas jag att jag ska få skriva mer!

GAMMELMANNEN FELIX

Våran gammelman, Felix, börjar bli till åren. Han har just fyllt 10 år och tills för några dagar sedan såg allt ut att vara i sin ordning med honom. Åren har så klart satt sina spår hos honom, men det hör ju till ändå. På något vis.

För ett år sedan, ganska exakt vid den här tidpunkten, noterade vi att han inte reagerade om man kom på honom från vänster. En lite närmare undersökning av ögat visade att bottnen av pupillen var gråvit. En veterinär bekräftade våra misstankar. Felix hade blivit blind på vänster öga. Vi skulle följa med läget och se om det ändrades. Inget hände med ögat. Felix lärde sig hantera livet som enögd. Han fick hänga med i skogen ibland och vi fick fälla byten för honom. Mårdhundar verkade vara favoriten.

Men nu har det hänt igen. Vid sammm tidpunkt som ifjol, nästan som genom ett trollslag. Över en natt. Våran älskade Felix har blivit blind också på det högra ögat. Jag kan bara inte förstå vad det är som orsakat det…

44 DAGAR

Jag tittade i almanackan och konstaterade att det är 44 dagar sedan jag skrivit något på bloggen. Det är så fullt upp hela tiden, tycker jag. Vasanejden har inte tagit någon direkt sommarpaus i år. Firman ska snurra och så har jag hoppat in en hel del i hemservicen nu den senaste månaden. Hundarna och allt kring dem har upptagit en hel del tid och tankar. Och så ska man ju hinna leva också, där emellan… Så nu finns risk för ett långt inlägg, så att alla är uppdaterade på läget och vi får köra på med bloggen ordentligt igen nu från augusti.

Midsommaren kom och gick. I vanlig ordning spenderades den med kompisar ute på en villa. Nelli hängde med, såklart. Hon har en stående inbjudan till midsommarfirandet. Sommaren visade sig verkligen från sin bästa sida just denna helg. Vi åt gott. Patte och jag hade med älgmalet så det blev älgfärsbugare åt hela gänget. En av våra vänner brukar alltid göra rövarstek, så också i år. Och den blev verkligen god. Jag skulle ha kunnat äta upp hela steken själv, så god var den! Bastun var varm varje kväll, vi simmade, fiskade och brände oss i solen. Jag var inte mitt snyggaste jag när vi kom hem igen, men det är väl helt okej. Jag hade haft kul!

Pappa har hämtat hem en ny hund och han är så söt! En gråhundsvalp som heter Bulten. man blir nog lite valpsjuk, får jag lov att erkänna. Tur man kan gosa med Bulten då. Ja, och så passar han ju på att påminna om baksidan med valpar – de synålsvassa tänderna. Men jag misstänker att det är glömt och förlåtet tills vi ska ha en ny hund igen…

I början på juli åkte Patte och jag iväg med Freya på hundutställning till Karis. Vi övernattade på Ekenäs camping och höll till ute på Hangö kvällen innan utställningen. En liten semesterresa blev det till lika. Det var så fint ute på Hangö. Vi traskade runt vid strandpromenaden och valde vilken restaurang vi skulle äta på. Tog kort i solskenet och bara njöt. Man känner sig alltid lite fri när man kommer hemifrån.

Vi hade inte varit säkra på om vi skulle åka och ställa ut henne alls, då hon igen börjat riva sig i svansen. Den var faktiskt riktigt eländig. Men det ska visst inte spela någon roll, sa de som förstår sig bättre. Själv tycker jag att Freya är riktigt fin som hund, och kritiken vi fick på utställningen tyckte jag mestadels var riktigt bra. Och så slutade det med ett H (hyvä – god – good). Jag kan inte hjälpa att jag känner mig besviken. Vi gick juniorklass och hon var ännu under femton månader så det räknas inte för jaktprov, men ändå. Tramshjärnan Rex har vi EH (erittäin hyvä – mycket god – very good) på, så jag förstår inte.

[Fritt översatt från den finska kritikblanketten]. Kalliokarin Freya, 48 cm. Kan hanteras. Nära medelstorlek. Passlig i muskulaturen. Lång kropp. Klar mellangrå i färg. Skallen ännu under utveckling. Bra mask och mörka öron. Bra hals. Mycket bra utvecklad kropp sett till ålder. Tillräcklingt vinklad fram, kraftigare bak. Lite platta tassar. Svansen kunde vara hårdare snurrad. Bra färgskiftningar och god pälskvalitet. Trevligt uppförande. Rör sig med bra steglängd.

Så att… Vi får försöka gå på nya utställningar nästa år. I år blev det ingen fler, tyvärr. Även om vi anmält till Korsholmsutställningen inkommande söndag. Jag tog Freya till veterinären för vaccinering då vi kom hem från Karis. Passade på att fråga om svansen samtidigt så de ville ta urinprov med tanke på hennes tidigare sjukdomshistoria med urinvägsinfektion. De tömde analsäckarna på samma gång – de var nästan fulla. Och urinprovet – ja, det visade på en ny infektion så vi åkte på en ny antibiotikakur (10 dagar) och blev utan vaccination. När kuren var slut, kom vi in igen med kontrollprov av urinen. Freyas allmäntillstånd var mycket bra, så vi fick henne vaccinerad. Men kontrollprovet var inte rent, utan sattes till odling. Efter ett par dagar ringde de och meddelade att vi skulle ge ytterligare en antibiotikakur, hela 20 dagar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det har kommit infektion efter bägge löpen nu. Så här kan vi ju inte ha det, känns det som. Medicinerar ju sönder henne med antibiotika då. Någon som har något tips? Och analsäckarna tömdes vid förra konstaterade infektionen också – i april. Och de var fulla nu igen. Hur blir det så?

Vi har tränat blodspår med hundarna för att hålla dem aktiverade. Freya får ju inte hårdträna nu, så det är bara lätt motion och tankeverksamhet som gäller för henne. Freya spårade bra, men det var stor skillnad på henne och Rex i spårandet. Hon stretade framåt, ville gå för hårt, var lite väl ivrig och kom av spåret ibland. Rex å andra sidan, han har gjort det förut och traskade spårsäkert och i lugn takt. Övning ger färdighet. Rex tar vi också ut på långa löpturer när kvällarna kallnat och börjat övergå i natt. Som jag längtar efter hösten nu!

Min första leverans av Vom og Hundemat har kommit. Det var bara en halv pall, lite på 400 kg. Men det var nog en hiskelig tur att lillebror råkade vara hemma och kunde hjälpa mig att bära det till frysarna. De blev fulla minsann. Vi har byggt ett uthus på baksidan, där jag förvarar allt. Inne hade det aldrig gått. Jag har haft min första hundrastning och ikväll har jag inledande möte med en potentiell ny kund. Vi matar ju förstås våra egna hundar med VOM också, och som hundarna älskar det! De slukar det. Inget lämnar kvar i kopparna. Det här är ett riktigt bra foder. Ännu blandar vi upp fodret med torrfoder, men i planerna ligger att övergå till helfoder småningom.

Vi har varit två helger på dans till Arken. Nu i helgen spelade Matz Bladhs där. Så roligt att bryta upp vardagen med något annat. På Kaffebådan har vi också varit en helg. Bastu och villaliv tillsammans med pappa och Sussi. Ja, och Bulten såklart!

ATT JOBBA PÅ

Jag har varit egenföretagare nu i ett par veckors tid. Lungt kan jag konstatera att det inte är någon dans på rosor. Men jag ångrar ändå inte att jag slutade på Blomberg. Blomberg gav mig väldigt mycket, men till sist kände jag att jag ville gå vidare och utvecklas mer. Jag skulle jobba som försäljare på Existens samtidigt som jag startade igång doggen.fi. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig och som var överenskommet från början. Så jag letar ett annat arbete nu, samtidigt som jag driver min lilla firma.

Doggen har ni väl kikat in på? Hemsida, Facebook och Instagram. I dagens läge erbjuder doggen.fi hundfodret Vom og Hundemat. Dessutom hundrastningstjänster. Det är något rätt nytt i Finland, så det tar ett tag att arbeta in allt, förstås.

Jaktstigen är nu förbi, likaså älgskyttetävlingen mellan Vasanejden och Vörånejden. I år vann Vasanejden med ett par poäng – så kul! Det var ett tag sedan sist. Nu är det lite sommarlov med nejdens arbete – mejl och informationsdelning fortsätter förstås. Och så ska ju alla som verkar inom offentliga förvaltningsuppgifter skolas och utnämnas för kommande period. Själv deltog jag i liveskolningen för skjutprovsövervakare. Intressant, måste jag säga!

UTEMÄSSAN I LAPPLAND

Det löns väl inte att jag ber om ursäkt då det ekar tomt här längre – det har verkligen varit brådis på sista tiden! Licensansökningarna fick jag vidare i tid – phuh, det är alltid en press med licenserna på något vis för tänk om jag skulle tabba mig och det inte skulle beviljas något? – och Jaktlerduvan är förbi. Jaktstigen hägrar nästa vecka (kom med vetja, det är sååå kul!) och veckan efter det tävlar Vasanejden mot Vörånejden i älgskytte.

Och idag – idag, en helt vanlig tisdag – jobbar jag min sista dag på Blomberg. Det känns spännande och samtidigt vemodigt att sluta, men det känns rätt i magen. Även om tusen fjärilar fladdrar där för tillfället. Tänk att jag ska vara min egen! Hur ska det gå?! Jag har inte precis många val – det måste gå bra, så enkelt är det.

Helgen som gick spenderade jag med Patte och en kompis i Lycksele. Utemässan i Lappland stod på programmet. Och så kul det var! Mässor är alltid roliga, men i Sverige är de lite roligare då alla pratar svenska och man inte behöver vara rädd för att inte kunna göra sig riktigt förstådd. Vi gick runt på mässområdet hela lördagen – det fanns massor att se för alla som är intresserade av jakt-, fiske- och uteliv. Själv handlade jag inte något annat än ett nytt halsband och en ny antenn till min pejl – bägge i rosa, förstås! Snacka om att Freya kommer vara snajsig till hösten! Utställning hade de också där, kanske man skulle delta nästa år..?

På kvällarna hängde vi på campingområdet. Vi bodde på Ansia camping i en liten, superfräsch stuga. En väldans tur hade vi med bokningen. Patte kollade regelbundet om det fanns någonstans att bo, men allt var upptaget. Plötsligt en dag fanns en ledig stuga, så vi slog till med det samma. En riktig lyckoträff – sådan tur har man inte alla dagar! Vi lärde känna några personer där, så en kväll gick åt till att diskutera reglerna för älghundproven… Åt gott gjorde vi också på området. Och på mässan – suovas och vildsvinskebab, hur gott som helst! Några foton har jag inte knäppt – jag hade fullt upp med att njuta.

FULL FART FRAMÅT

Det är mycket på gång nu med allt, känns det som. Jag jobbar mina sista veckor på Blomberg så där ska jag ju försöka sammanställa dryga tre års arbete för att kunna göra en bra överlämning. Med nya firman är det alltid något att fundera på, det får jag väl vänja mig vid. Jag är väldigt nöjd över mitt val, det känns rätt. Också med Vasanejden har det varit en hel del att göra på sista tiden. Licensansökningarna ska småningom lämnas vidare till Viltcentralen, skjutningarna vid Stenträsket drar igång imorgon och jägarexamens-tillfällena har redan sparkat igång. Om ett par veckor ordnas Jaktlerduvan – stafettkarnevalen för ungdomar med jakt och skytte som intresse. Sedan följer jaktstig och andra tävlingar under sommaren.

Igår slapp Patte äntligen gipset. Benet röntgades och en läkare konstaterade att det läkt ihop mycket fint och att allt såg bra ut. Bara att tuta och köra igen, då. Det är förstås fortfarande väldigt svullet och har inte samma rörlighet som det andra benet, men det är ju sådant han får träna upp. Huvudsaken att allt såg bra ut! Passade på att ta kontrollprovet på Freya också – där fanns inte ett spår av någon infektion mera! Så glad jag blev då jag fick höra det.

Har du hört om Vildmarken? Om inte, så tycker jag du ska kika på deras hemsida. De drar jägarexamenskurser, ordnar jaktresor, skriver onlinetidningen Magasin Vildmarken…  Själv är jag ambassadör för Team Vildmarken Sverige. Jag blev utvald av Vildmarken, vilket innebär att jag representerar varumärket och sprider deras budskap på webben och i skogen. Att gå med i detta team var inget svårt val – vi delar alla samma sunda värderingar och kärleken till jakten. Teamet är realativt nystartat, men vi är en härlig blandning av killar och tjejer med jakten som gemensam knytpunkt.

NYTT PÅ GÅNG

Här ekar det tyst, måste jag konstatera. Det har hänt mycket på sista tiden i mitt privatliv. För att gå pang på – jag har sagt upp mig från min trygga vardag på Blomberg, för att börja driva eget företag! Jag skickade in alla papper förra veckan och nu väntar jag på bekräftelser. 31:a maj är min sista dag på Blomberg, efter det kastar jag mig ut och prövar mina vingar. Det är jättespännande! Jag kommer att jobba för Existens på företagarbasis, samtidigt som jag drar igång återförsäljning av olika hund- jakt och friluftslivsrelaterade produkter. Om ni har tips på bra och lite annorlunda produkter, så tipsa gärna. Man vet aldrig…

Annars slipper Patte sitt gips imorgon och förhoppningsvis ser allt bra ut. Blir en dag på sjukhuset – han kan ju inte köra ännu. Freya ska vi ta kontrollprov av imorgon och lämna det till veterinären – jag hoppas så att infektionen gett med sig nu. Annars går vi på utställningsträningar, sågar ved och fixar i trädgården.

SJUKLINGAR

Patte, han sitter hemma med brutet ben han. I förra veckan var vi till sjukhuset för stygnborttagning och gipsbyte. Fascinerande att se på, måste jag säga. Tror inte Patte delar min åsikt fullt ut – kan bero på att det var hans ben som var det utsatta. Allt såg i alla fall bra ut, såret hade läkt fint och stygnen är således borta nu. Nytt gips är på plats och nu får han belasta benet till jämvikt. Om lite på en vecka får han börja gå lite med gipset. Tre veckor kvar – så slipper han gipset helt. Så skönt det ska bli! För Patte förstås, men också för mig. Man märker nog inte riktigt hur mycket en annan gör, förrän man är utelämnad till att göra allt själv. Men jag knatar på. Och Patte är envis och gör allt han bara kan.

Förra veckan hade jag vintersemester. Det blev några kvällsmöten, fikan, lunch på Peters kök och många butiksbesök. Till slut hittade vi vad vi letade – en grill. Den förra slängde vi ifjol höstas. Ska faktiskt bli rätt skönt med sommar, goda älgbiffar på grillen och lite varmare ute. Trodde jag aldrig jag skulle säga.

Freyas svans har inte ändrat nämnvärt. Så då jag ändå var hemma, passade jag på att ta urinprov av henne för att se ifall det skulle kunna vara urinvägsinfektion. Banne mig, om det inte var det också! ”Allt mellan himmel och jord” sade veterinären. Detlåter ju inte alls bra. Och man känner sig som en urusel hundägare. Men nu hoppas vi få det åtgärdat. Freya fick en tvåveckors antibiotikakur och när den är slut ska vi vänta ett par dagar och ta kontrollprov. Eventuellt behövs en till kur, då det var en kraftig infektion. Men vad som helst, bara lilltjejen blir frisk igen!

JAKTLIV OCH SJUKHUSVISTELSE

För en vecka sedan satt Patte på ett kvällsvakpass på räv. Det tog inte mer än dryga timmen innan mickel kom – väldigt lyckad kväll. Och en fin räv! Påsken inledde Patte med att leta mårdhundsspår. Själv tänkte jag ta en välbehövlig sovmorgon – i alla fall tills han hittat spår. Då skulle jag komma med. Jo tjena, sex minuter hann jag vila. Vi hade spår av mårdhundarna bara på åkern ovanom huset.

Det visade sig vara ett par – hona och hane – som gått tillsammans. Vi hjälptes åt att spåra, det var rätt goda förhållanden då på fredagen. Kors och tvärs gick de, så vi spårade väl kanske närmare en kilometer innan vi hittade nedgången under en stor sten. Vi ringde en kompis med grythund då, och efter kanske en timmes arbete hade vi fått bägge två.

Resterande delen av påsken blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig… På påskafton ramlade Patte omkull och det orsakade ett besök på akuten. Vristen svällde upp, det gjorde ont och kändes löst. Framme på akuten fick han en ispåse för att dämpa svullnaden medan vi väntade. Det blev läkare och röntgen. Och sedan blev det sängen och beskedet om att lämna kvar på sjukhuset för operation. Det smalare benet i vänstra nedre benet var av, ungefär 5-10 m ovanför vristen. Det gick inte att gipsa, då det hade med stabiliteten i hela vristen att göra. Så därav en söndagsoperation för Patte – en lyckad sådan.

Igår fick han komma hem igen. Opererad, gipsad och med kryckor. Men han är hemma igen. Och lär vara det en rätt lång tid framöver – så nu får vi hantera vardagen annorlunda en tid. Men huvudsaken att han är hemma. Resten reder nog sig då med.

FREYAS VETERINÄRBESÖK

I onsdags var vi till veterinär med Freya för att kolla upp vad som kan vara problemet när hon jagar och river håret av svansen. Vi brukar åka till Västkustens djurklinik – har alltid fått bra service där. Jag är inte sponsrad av dem eller något sådant – om någon gör ett bra jobb kan de väl få cred för det..?

Hur som, vid veterinären visade hon inga tecken på att bry sig i sin svans. Typiskt. Skönt, men en börjar ju fundera om man åkt till veterinären i onödan då. I väntrummet ägnade hon sig åt att försöka bli vän med alla. Hon hoppade, skuttade och gjorde sig till så att ingen kunde passera utan att dra på smilbanden och klappa om henne. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – hon är speciell, Freya.

Väl inne hos veterinären undersöktes svansen och vi fick svara på lite frågor. Maskmedel fick hon ju senast då vi var över till Sverige på toppfågeljakten, så mask uteslöts.  Analsäckarna tömdes – de var halvfulla. Ibland kan det bara vara frågan om en känslig hund som börjar beté sig lustigt om det finns sekret där. Annars kan det vara urinvägsinfektion. Höfterna var det inga fel på – det lär ska visst kunna orsaka detta beteende om de inte är som de ska vara. Nu avvaktar vi för att se om det hjälpte att tömma analsäckarna. Om Freya inte slutar snurra och riva svansen ska vi ta urinprov och se om hon har urinvägsinfektion. Är det det, blir det antibiotika. Är det inte det, så väntar mer undersökningar. Men jag hoppas det bara var analsäckarna som krånglade. Uppdatering följer…

FULL RULLE

Ojojoj – på sista tiden har det verkligen varit full rulle. Inom jaktklubben har vi påbörjat förnyandet av arrendekontrakten, när det är klart får vi nog alla ge oss en klapp på axeln. Det ligger ett jättejobb bakom redan och ännu minst (kan hända till och med mer) lika mycket arbete framför oss.

Arbetet med jaktvårdsföreningen rullar också vidare, det är många saker på agendan där också. Möten, evenemang, skolningar… Det ena avlöser det andra, känns det som. Men det är roligt och intressant! Jaktklubbarna och nejdens styrelse jobbar på riktigt bra, så det känns ändå som att det flyter på. Just nu planerar vi Jaktlerduvan 2016, som kommer att gå av stapeln 25 maj vid Stenträsket. Planeringen av älgjakten upptar också en del tid i och med de nya förvaltningsområdena. Man lär sig nya saker varje dag!

På hemmafronten kör vi ut morötter och krossad säd till djuren vid automaten. Älgarna är där nästan dagligen. I söndags då jag steg upp, var det tre rådjur vid automaten. Ett par timmar senare kom älgarna. Där finns också hjortspår. Tänk sådan lyx att kunna få se dessa fina djur!

Freya är det enda som bekymrar mig för tillfället. Hon hade sitt första löp över nyåret och i samband med det noterade vi att hon jagade svansen en del. Inget överdrivet och hon slutade när man sa åt henne. Sedan dess har vi sett fenomenet lite nu som då – före löpet hade vi aldrig sett det. Nu i sista veckan såg jag att hennes svens såg lite eländig ut – den ena sidan är det bara täckhåren kvar på, underullen liksom. De långa, fina hårstråna är borta. Sedan såg jag att när hon jagat i kapp svansen drar hon håret av den. Så idag ringde jag veterinär – på onsdag ska vi dit och visa upp. Det måste ju nästan vara något som kliar och retar..?

Så här som slutkläm – ett bloggtips! Där vi brukar jaga i Västerbotten, bor en av de intressantaste kvinnor jag känner – Miranda Frings Håf. Miranda bor vid vägens ände tillsammans med sin man, son och två hundar. Så som hon lever, så skulle jag också vilja göra. Jaktmässigt är hon nog något av en idol för mig. In och kika! Vill ni höra mer om och av Miranda, kan ni dessutom lyssna på ett klipp från programmet Ute med P1.

Bilden ovan är lånad från Mirandas header på bloggen → in och läs här!

DJURLIV

Vi var ute och fyllde på morötterna vid utfodringsautomaten här i veckan och slängde ut lite mer morötter på gården också – vi har en hare här som vi matar. Passade på samma gång på att kolla mårdfällorna – inget byte. Det hade kommit lite nysnö på kvällen och i nysnön fanns det alldeles färska spår. Får hoppas någon går i fällan…

Älgko med två kalvar har vi flera kvällar i rad kunnat betrakta från köksfönstret – det om något är naturnära boende det. En sådan lycka att få se dem – de är så fina! Hundarna var alldeles tokiga – antar de gärna hade velat få slippa lösa. I augusti är det dags igen – till dess torrtränar och konditionstränar vi.

ETT KVINNLIGT NÄTVERK

Jag älskar jakt- och hundliv – det sticker jag inte under stol med. Det är ju den jag är. Jag har lärt mig massor och lär mig hela tiden mer. Att vara jägare är livet, det är helt enkelt fantastiskt. Jag känner det som att jag kan utvecklas i alla oändlighet. Man får jaktkamrater för livet, lär sig uppskatta livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt, man bygger upp respekt och närhet till djur och natur. Att få ett byte är inte det viktigaste, även om viltkött i mitt tycke är det bästa man kan lägga på matbordet – men det är en bonus. Man får lära känna hunden, bygga upp en värdefull relation och när allt sedan klaffar – det är ren och skär lycka. Man lär sig nya saker, hela tiden. Jakten lever och utvecklas!

Tack vare jakten har jag lärt känna massor med fina människor och fått vänner för livet. Gammal som ung, när det kommer till jakt är alla lika. Men en liten detalj saknar jag – något som finns i Sverige. Kanske finns det i Finland med – men jag hittar inget som finns i samma utsträckning i alla fall..? Ett nätverk för kvinnliga jägare. Svenska Jägareförbundet har JAQT. Det finns nätverk/ bloggar/ magasin så som Nordic Women Hunting, Jagiska, Vildvittrornas jakt… Massor med starka kvinnor som jobbar för att lyfta fram jakten och berätta om den för omvärlden. I Finland hittade jag Pohjois-karjalan jahtinaiset.

Nog måste det väl finnas utrymme för mera? Man har gång på gång konstaterat att de kvinnliga jägarna blir fler hela tiden. Trots att jag upplever att alla är lika när det kommer till jakt, så tror jag ändå att det vore, om inte annat, en kul grej att samla ihop oss kvinnliga jägare – t.ex. här i svenska Österbotten. Själv tycker jag det vore kanonkul om man skulle få massor med nya kontaker och lära känna massor med roliga, drivna jägarinnor! Ett kvinnligt jaktnätverk, kvinnlig gemenskap. Någon som tänker som jag? Finlands jägarförbund – är ni intresserade? Eller borde man göra det själv, någon som hänger på..?

HARJAKTSHELG

Harjakt – spänningen när stövaren driver och det kommer närmare. Då du lyfter hagelbössan halvvägs till axeln för att vara beredd när jösse väl kommer skuttande. Ögonblicket då du skymtar något vitt… Eller en olidlig väntan, på gränsen till tråkigt. Stövaren letar, letar, letar men det händer inget och du börjar småfrysa.

Själv upplever jag att harjakten är en kombination av allt. Jag är världssämst på att bara stå stilla på pass utan att höra ett knyst från hunden. Samtidigt är det intressant och det är många gånger jag inte stått beredd när jösse kommit samtidigt som hunden jagat åt ett annat håll. Harjakten är svår, tycker jag. Inte alls som älgjakt. Klart att hunden lämnar efter när älgarna sätter iväg också, men när hunden skäller är ju älgarna där, liksom. Det är svårt att förklara, eller så kanske det bara är jag som har svårt att ställa om mellan olika jaktformer..? Men all jakt är jakt och har sin charm och spänning.

Helgen spenderade vi på harjakt tillsammans med Pattes pappa Krister och hans stövare Lotta. Lördagen var trög, det hade kommit en del blötsnö och hararna hade inte varit i farten. Några timmar var vi ute, innan vi kopplade och åkte till Kristers stuga och grillade korv istället. Krister lämnade i stugan över natten, medan vi åkte hem och kollade mårdfällorna. Inget byte. På lördagskvällen fixade Patte middag – älgfilé med hemgjord potatisgratäng och sås. Patte har ett recept på sås som är to die for, det blir aldrig lika bra när jag försöker själv. Och så efterrätt då, cremé brule. Allt medan vi delade en flaska vin – det var ju alla hjärtans dag på söndagen.

Vi körde ut till Kristers stuga på söndag igen. Nu fanns det spår minsann. Vi släppte Lotta på sök, tänkte att det här tar inte länge det. Jamen visst… Två timmar senare var det fortfarande inte upptag, hon spårade fortfarande. Tänk, haren vad hade sprungit, jag vet inte ens hur många kilometer. Till sist kom hon in på grannmarkerna så då kopplades Lotta och vi tog fikapaus i stugan.

Efter fikat åkte vi ut igen och prövade på ett lite annat ställe. Där stod vi, med bössorna över axeln och Krister pratade i telefon. Då kom upptaget. Vi hann knappt flytta oss innan jösse kom skuttande längs med vägen. Vi blev nog lika förvånade allihopa. Snabbt som attan skuttade han in i skogen igen och vi sprang ut till våra pass. Flera timmar krumbuktade det i skogen, på ett område inte större än 300×300 meter. Och plötsligt satt den på backkrönet, en bit från mitt pass. Bedömde avståndet för långt men hoppades den skulle komma skuttande mot mig. Men nej, den tvärvände – och sprang rätt på Krister. Patt sade dock efteråt att det nog borde ha kunnat gå att skjuta där jag stod, men jag bedömde annorlunda. En ska ju inte ångra ett icke avfyrat skott, men lite surt kändes det allt. Det kommer nya chanser!